Vikten av ickevåld som metod lyfts ofta när ett förtryckt folk eller en förtryckt grupp gör motstånd. Det våldsamma motståndet måste fördömas och den som inte tar avstånd från, i första hand det våld som den förtryckta gruppen utövar, har förlorat sin trovärdighet i debatten (känns det igen?).
I denna text lyfter vi några perspektiv på våld och ickevåld, syftet är att undersöka vilken funktion som ickevåldsförespråkandet kan fylla och hur vi kan förstå militant motstånd mot förtryck och kolonialism.
Våld i denna kontext handlar förstås inte om våld för våldets skull, det är aldrig önskvärt, och det bör minimeras så långt det är möjligt. Vi får dock inte vara naiva och tro att våld inte kommer behövas, att de med makt frivilligt kommer att överlämna den, eller att de inte kommer behöva bekämpas med kraft. Tvärt om kommer de som sitter vid makten nästan alltid välja den våldsamma vägen, någonting vi kommer se nedan under rubriken ”ickevåldets misslyckanden”.
Vem bestämmer vad som är våld?
Ett stort problem med konceptet ickevåld är att dess förespråkare väldigt sällan definierar vad som faktiskt menas med våld. Det görs heller ingen skillnad på syftet bakom våldet, om det brukas i syfte att förtrycka en grupp eller klass – för att behålla sin maktposition – eller om det brukas i självförsvar.
Bristen på en definition innebär att begreppet blir luddigt men framförallt osynliggör det systematiskt förtryck. Eftersom att det våld som till exempel en borgerlig stat utövar är osynligt, eftersom att det är ”normalt”, ger sig ickevålds-förespråkare ofta på det våld som tyckts mest onormalt – alltså olika former av militant motstånddetta enligt Peter Gelderloos i boken ”The failure of non violence” (Gelderloos, 14). Ett tydligt exempel (som ligger nära till hands i nuläget) är förstås avkrävandet av avståndstagande från Hamas i första hand, innan man har ”rätt” att prata om förtrycket mot palestinier eller det pågående folkmordet. Gelderloos menar dessutom att de borgerliga medierna har varit ledande i att förstärka det synsätt på våld som nu är rådande, moralpanik används som ett sätt att diciplinera rörelser i borgarklassens intresse. Om vi ser media som en av de förtryckande apparaterna i de borgerliga ”demokratiska” samhällena tycks detta helt logiskt. Förespråkande av ickevåld på detta sätt fyller alltså en viktig funktion, det hjälper till att osynliggöra det våld som t.ex en stat använder för att förtrycka en grupp eller en klass.
Vad den välvilliga ickevålds-förespråkaren gör när hen säger att ”allt våld är fel” är inte att sätta likhetstecken mellan allt våld (som till exempel förtyck från en ockupationsmakt och våldsamt motstånd mot detta) utan dessutom att det våldsamma motståndet utmålas som värre än det förtryckande våldet. Just för att det kan upplevas som onormalt och mer brutalt i än det våld som utövas av polis eller militär, någonting som är väntat och ”normalt”.
Det finns dock vissa skillnader mellan den typen av våld som en borgerlig stat utövar mot ”sitt eget folk” (där ideologiska apparater, såsom skola och media, används för att skapa en foglig medborgare) och det koloniala förtrycket. Fanon skriver om den koloniserades upplevelse, i jämförelse med den som lever i en kapitalistisk icke-koloniserad stat: ”I kolonierna däremot kommer den koloniserade dagligen i direkt kontakt med lagens handhavare. Soldaten och polisen finns överallt och ger sig ofta smärtsamt tillkänna[…] Maktens representanter brukar det oförfalskade våldets språk. Ombudet gör inte förtrycket lättare och döljer inte maktförhållandena.”(Fanon, s. 10) Detta perspektiv måste vi (som kommer från ett väst-land och inte har personliga upplevelser av kolonialt förtryck) ha med oss för att förstå vad förtryckta folk möter i sin vardag.
Våldet i historien
I historieskrivningen osynliggörs våld ofta, det våldsamma motståndet görs till en bisak, eller blir helt osynligt. Istället lyfts enstaka ”goda” individer, i kampen mot segregationen i USA lyfts Rosa Parks och inte svarta pantrarna. Nelson Mandela lyfts som en fredsmäklare, utan att nämna det militanta motstånd som han och ANC utförde i kampen mot apartheid (eller för den delen att han var terroriststämplad i USA framt till 2008). Om våldet raderas ur dessa historiska rörelser, och om vi inte ser de samtida kamperna mot kolonisation och förtryck som delar av en historisk process, framstår dagens militanta frihetskämpar som som irrationella och obegripliga.
I vissa situationer anser man att våldet var rättfärdigat, men vilket våld som anses ha varit legitimt är ytterst selektivt. Men vem bestämmer då när våld som motstånd är rättfärdigat? Självklart de som nu sitter på den militära övermakten. För ”den civiliserade världen” – alltså USA och västländer – blir motstånd mot den imperialistiska makten terrorism och orättfärdigat, medan de själva ständigt använder militärt våld och blandar sig i (och framförallt skapar) konflikter i hela världen.
Gällande avkolonisering menar Fanon (och detta kan förstås tillämpas på flera typer av förtryck) att det är en historisk process och ”[…] den kan inte åstadkommas genom vare sig magi, en naturkatastrof eller en vänskaplig överenskommelse”, han skriver vidare:
Den är en historisk process. Den kan förstås bli glasklar för sig själv liksom för andra först i den mån man urskiljer de rörelser som ger den historisk form, historiskt innehåll. Avkolonialiseringen är sammanstötningen mellan två krafter som till sin natur står i motsättning till varandra, som blir påtagliga och egenartade just i den koloniala situationen. (Fanon, s. 8)
Det går inte att upprätthålla kolonisatörens position i samhället och samtidigt återskapa den koloniserades mänsklighet. Den som sitter på makten ger inte upp den frivilligt. Våldsamma revolutioner har spelat en viktig roll i den historiska utvecklingen, franska revolutionen, olika slavuppror, amerikanska inbördeskriget, nationella frihetskamper mot kolonialmakterna, för att nämna några få exempel – var alla med nödvändighet våldsamma. Det våldsamma motståndet spelar idag samma roll och är lika nödvändigt som det var då.
Vem väljer våldet?
Ett tydligt exempel på när användning av ickevåld som försök att påverka en kolonialmakt har misslyckats är ”the Great march of return” som organiserades i Gaza 2018-2019. I över ett och ett halvt år arrangerades flera fredliga demonstrationer för rätten för flyktingar att återvända till sina byar (som ockuperats av Israel) och emot Israels blockad mot Gazaremsan. Israel/Palestinaforskaren Norman Finkelstein hade haft kontakt med Hamas och uppmuntrat dem till att använda sig av icke-våld, han tolkade det som att tiden var mogen, att världen skulle se Israel för vad de är och agera mot ockupationen. Bakslaget blev dock mycket hårt, Israeliska snipers placerade på murarna som omringar Gaza sköt ihjäl fredliga demonstranter, kvinnor och barn, de sköt demonstranter i knäskålarna – för att skada dem för livet. Den väntade förändringen uteblev, världen fortsatte att se på och den fredliga vägen fallerade tyvärr, som så många gånger innan. (Finkelstein, 2023) (Israelisk militär menar självklart att de gjorde detta i självförsvar, även fast det förekom några våldsamma incidenter – stenkastande, molotovcotails och brinnande bildäck riktades mot militären – så var det stora majoriteten av de demonstranter som skadades och dödades fredliga, de fåtal ”våldsamma” incidenterna används snarares om ett svepskäl.)
Vad erfarenheten från Gazaermsan visar är att det är tydligt vem som väljer våldet. Som Fanon säger: ”Deras [kolonisatören och den koloniserade] första konfrontation präglades av våld, och deras fortsatta samlevnad – närmare bestämt kolonisatörens exploatering av den kolonialiserade – har till stor del grundats på ett uppbåd av kanoner och bajonetter” (s. 8). Kolonisatören har satt tonen för, och fortsätter att upprätthålla, den våldsamma dynamiken.
Avhumanisering och återerövrande av mänskligheten
Ett effektivt sätt att förneka ett folk rätten till motstånd är att avhumanisera dem och därav benämna varje motstånd som ett uttryck av barbari och djuriskhet. Fanon talar bland annat om kolonisatörens beskrivning av den koloniserade på följande sätt: ”Han förklarar att den infödde är oemottaglig för etik överhuvudtaget. Han är inte bara utan moral – han är direkt amoralisk. Han är, låt oss se det i ögonen, en fiende till alla etiska värden. I denna mening är han det absolut onda” (Fanon, s 13). Vi kan se denna retorik till exempel i hur Israel talar om kriget mot Hamas (läs folkmordet på palestinierna) som ”War of survival: Good vs Evil” (Times of Israel), eller Netanyahu:s ”We are the sons of light, they are the sons of darkness” (Euronews). ”Human animals” (MEM), i denna retorik blir mördandet av de palestinska civila i bästa fall ”collateral damage” och i värsta fall någonting att fira. Den israeliska propagandan och hjärntvätten börjar i tidig ålder och de ”onda araberna” återkommer i undervisning och barnlitteratur (Al Jazeera). Allt detta är en del i en kolonial porträttering av den koloniserade som legitimerar sitt eget våld och fyller funktionen att det utmålar motståndet som ett bevis på att de har rätt (den förtryckta går inte att ”tämja”).
Denna starka föreställning försvinner inte av att den koloniserade snällt ber om att få sina mänskliga rättigheter rättigheter tillgodosedda. Mototståndet mot förtryckarens våld behöver vara kraftfullt, först när vi avsatt förtryckaren kan vi börja prata om fred och frihet, och som Fanon säger ”att rehabilitera människan” (s. 68).
Som slutord på denna text lämnar vi ett citat med en uppmaning av Fanon om att vi, om vi ska vara del av de progressiva krafter som kommer göra slut på förtryck och kolonialism behöver se våra gemensamma intressen och våra gemensamma slavdrivare för vad de är:
Vi är naturligtvis inte så naiva att vi inbillar oss att det kan ske i samarbete med Europas nuvarande makthavare, om vilkas goda vilja vi inte har några illusioner. Det väldiga arbete som återstår för att tillförsäkra människan, den totala människan, hennes plats på jorden kommer att uträttas med de europeiska massornas avgörande hjälp. De måste dock inse att de hittills ofta i de koloniala frågorna uttryckt samma uppfattning som våra gemensamma slavdrivare. Det är på tiden att de vaknar upp ur sin Törnrosasömn. (Fanon, s. 69)
Källor:
Al Jazeera (2023) https://www.aljazeera.com/opinions/2023/12/13/its-not-shocking-to-see-israeli-children-celebrate-the-gaza-genocide
Euronews (2023) https://www.youtube.com/watch?v=cKD9qR8YHYE
Fanon, Frantz. Jordens fördömda (1961)
Finkelstein, Norman. (2023) https://soundcloud.com/trueanonpod/its-not-too-late
Gelderloos, Peter. Failure of nonviolence (2017)
Times of Israel (2023) https://blogs.timesofisrael.com/israels-war-of-survival-good-vs-evil/
MEM – Middle east monitor (2023) https://www.middleeastmonitor.com/20231024-human-animals-the-sordid-language-behind-israels-genocide-in-gaza/