Det som inspererade mig att skriva denna text är ett tal som hölls på demostrationen för solidaritet med Palestina i Stockholm 7 januari, i ett tal av Paulina Sokolow som representant för Judiskt upprop tar hon upp en del punkter som fick mig att reagera. (Vill ni som läser se talet finns det sparat på Judiskt Upprors instagram sida).
Innan jag fortsätter med texten vill jag säga att detta inte är en personlig attack mot Paulina, det har funnits mängder av skribenter som har skrivit liknande kring Palestina de senaste månaderna men av två anledningar kommer jag inte ta upp dessa exempel, för det första så är det min uppfattning att de skribenterna som har skrivit dessa åsikter i till exemple flamman och ETC tidningen inte fått lika stort stöd från delar av vänstern som Paulina fått och de har inte heller fått hålla tal på demostrationerna. För det andra så är det helt enkelt så att denna ideologiska tendens som bland annat Paulina har stått för varit så pass utspridd att det blir omöjligt att ta upp alla exempel utan att skriva en längre novell.
Med detta sagt, punkterna som Paulina tar upp var ett krav på fördömande av bland annat sexuellt våld som hon hävdar skedde under 7 oktober, ett fördömande generellt av attacken den 7:e oktober som hon säger inte var “rättfärdigat motstånd” och sist så nämner hon att anledningen till att hon har varit ute och demostrerat dessa tre månader är för att hon tror på “from the river to the sea” vilket hon menar är en dröm om pluralism och demokrati, inte “ytterligare en etnostat”.
Vad som störde mig mycket med dessa tre punkter var något slags krav på hur avkolonisering ska se ut för att Paulina ska ge sitt stöd till det, solidaritet med krav, ett krav på försoning och hur den ska se ut. I texten “Decolonization is not a metaphor” av Tuck och Yang pratar författarna om just detta:
“Reconciliation is about rescuing settler normalcy, about rescuing a settler future. Reconciliation is concerned with questions of what will decolonization look like? What will happen after abolition? What will be the consequences of decolonization for the settler? Incommensurability acknowledges that these questions need not, and perhaps cannot, be answered in order for decolonization to exist as a framework. We want to say, first, that decolonization is not obliged to answer those questions – decolonization is not accountable to settlers, or settler futurity. Decolonization is accountable to Indigenous sovereignty and futurity.”
Kraven på hur avkolonisering ska se ut är därför felriktade då det inte alltid är möjligt att specifikt förklara hur det kan komma att se ut under eller efter avkoloniseringen och det är framförallt inte något krav vi kan ställa på koloniserade människor, och som Tuck och Yang pekar ut blir bosättaren satt i fokus istället med dessa frågor. Jag måste också tillägga att det finns INGA bevis för sexuellt våld under 7e oktober vilket gör hennes krav lite tomma i mina öron. “Speak up” en feministisk organisation sammanfattar de senaste New York Times lögnerna kring det påståda sexuella våldet på detta sätt:
Following the allegations of rape cases on October 7, and 80 days of subsequent developments, The New York Times released an “investigative report” on December 28, 2023. This report, allegedly detailing the events and claiming to “verify” incidents of rape, spans over 3500 words. However, it fails to present any concrete evidence or include accounts from the alleged victims.
As MENA Human Rights organizations and feminist groups dedicated to supporting victims of gender-based violence and striving to eradicate sexual violence in all its forms, we recognize the possibility of sexual violence occurring in times of war and conflict. Women often bear the brunt of such conflicts, facing multilayered levels of violence, including sexual assault. Despite this, we find the report profoundly disturbing for its lack of credible arguments, evidence and failure to engage with any of the alleged victims. We vehemently oppose the exploitation of women’s bodies and experiences in perpetuating misleading propaganda.
Jag rekommenderar alla som läser detta att läsa hela artikeln av Speak Up (här) men kort sagt så kan vi inte förväntas att fördöma något som inte har hänt, och denna anklagelse av massvåldtäkt som vapen har INTE bevisats.
Paulina Sokolow har under dessa tre månader varit en skribent jag har följt med intresse för hennes artiklar i Flamman, trots att tidningen beskriver sig själv som “oberoende socialistisk” så är Paulina faktiskt ledarmot i Feministiskt initiativ (F!), som inte ens är socialistiskt i sin teori. Detta märks också av i Paulinas texter för Flamman, några av argumenten hon gör i dessa artiklar är speciellt problematiska och liberala, jag tänkte nu gå igenom en samling av argument från Paulina och svara på dem innan vi fortsätter med talet:
Först ut citerar hon Naomi Klien ur en podcast och reflektera på det hon sa på detta viss,
“…”varje israeliskt andetag vilar på en palestiniers liv”. någonstans där vilar ett tungt moln av något som inte sägs, men som är en konsekvens av paroller och problem formulering: frågan om israels rätt att existera. och det är något inom mig som viskar stopp”
Här visar Paulina vad hon säger på många platser i sina texter, vilket är att hon har svårt att se en värld utan Israel, detta är dock ett centralt mål för den Palestinska kampen. Som Leila Khaled representant för PFLP det Marxistiska partiet i Palestina har sagt gång på gång, det ska finnas en stat som heter Palestina, de Israeler som vill stanna kvar och bo tillsammans med palestinierna är välkommna att stanna om dem kan respektera principen av demokrati och samma rättigheter för alla. Vad som är intresant med detta är att Paulina nämner själv att hon tänker på pluralism och demokrati när hon hör “From the river to the sea” i sitt tal, att samtidigt hålla kvar vid Israel är en motsättning i hennes tänkande utan lösning. Pluralism fanns i Palestina innan och kommer att återvända men för att den ska återvända krävs det att Israel ersätts av något nytt, vi reformerar inte kapitalismen och vi reformerar inte koloniala stater, vi krossar dem och bygger något nytt på deras lik.
Ett ytterligare citat jag vill titta närmare på är det följande:
“Det är lätt att glömma saker. Sådant som att generationer av hyggliga människor har Israel som sitt hemland, och förtvivlar över landets regering på samma sätt som vi förbannar tidöstyret. Ska man kräva att dem organiserar sig för att avveckla sitt land? Nej jag är inte sionist, men inte heller beredd att ogiltigförklara statsbildningen.”
Bosättarkolonialism är inte en händelse, det är en struktur som Tuck and Yang lär oss i “decolonialism is not a metaphor”, vi behöver se Israel på detta sätt, hyggliga människor eller ej de är fortfarande bosättare vare sig dem bor i Tel Aviv eller i Jerusalem, vi måste se Israel och Israelerna på detta sätt. För det spelar ingen roll att det var 80 år sedan Israel kom till, det finns 14 miljoner Palestinier som vill hem och Israels existens förhindrar detta. Och om dessa 14 miljoner Palestiner återvände skulle Israel som en idée inte vara möjlig. Tuck och Yang skriver:
Decolonization as metaphor allows people to equivocate these contradictory decolonial desires because it turns decolonization into an empty signifier to be filled by any track towards liberation. In reality, the tracks walk all over land/people in settler contexts. Though the details are not fixed or agreed upon, in our view, decolonization in the settler colonial context must involve the repatriation of land simultaneous to the recognition of how land and relations to land have always already been differently understood and enacted; that is, all of the land, and not just symbolically. This is precisely why decolonization is necessarily unsettling, especially across lines of solidarity. “Decolonization never takes place unnoticed” (Fanon, 1963, p. 36). Settler colonialism and its decolonization implicates and unsettles everyone.
Och så ett sista citat från Paulina att kolla på,
“Det här är situationen: trots att jag fördömer Israels övervåld och bombningar av Gaza, äcklas av landets bosättarpolitik, så vågar jag inte gå med på en Palestina-demonstration av rädsla för att råka höra någon säga något generaliserande om judar eller likställa judar med Israel, komma med påståenden om att media är riggat till Israels fördel eller att det inte går att vara rasistisk mot judar eftersom vi är någon sorts heders-vita. Jag känner mig inte trygg.”
Detta publicerades den 9 november och Paulina fick mycket kritik i kommentarerna, folk ifrågasatte henne specifikt av anledningen att vi som gått på demostationer sen första veckan hade sett judiska kamrater där som med stolthet vissat både sitt stöd för det Palestinska folket så väl som deras judiska identitet. Något att notera är ju också att i sitt tal nu på den 7:e januari så sa hon att “vi som har gått på dessa demostartioner i tre månader” medans hon själv en månad in i folkmordet satt hemma och berättade för världen att hon inte tänkte dyka upp på demostartionerna.
För att avrunda och ta oss tilbaka till talet den 7 januari, jag förstår att ett argument som att: “vi kan inte veta hur avkolonisering kan komma att se ut” inte kommer räcka för alla, så låt oss titta på den obekväma sanningen bakom avkolonisering och hur den tar form, avkolonisering har skett världen över från Haiti, Algeriet och Vietnam. Dessa kamper var utan tvekan otroligt våldsamma, på ett sådant vis som är svårt för oss att förstå, händelser där tusentals människor dog på några minuter skedde i alla dessa frihetskamper. Detta tar inte ifrån dessa kamper att de onekligen var progressiva och ett krav för att dessa människors skulle få vara självständiga som nation och vinna tillbaka sin männsklighet ifrån kolonialismen. Avkolonisering är inte nån fredlig längtan efter en framtid tillsammans sida vid sida med folket som har förtryckt dig sen du tog ditt första andetag, för att citera Fanon:
“Decolonization is always a violent phenomenon….Decolonization, which sets out to change the order of the world, is, obviously, a program of complete disorder. But it cannot come as a result of magical practices, nor of a natural shock, nor of a friendly understanding….The naked truth of decolonization evokes for us the searing bullets and bloodstained knives which emanate from it. For if the last shall be first, this will only come to pass after a murderous and decisive struggle between the two protagonists. That affirmed intention to place the last at the head of things, and to make them climb at a pace (too quickly, some say) the well-known steps which characterize an organized society, can only triumph if we use all means to turn the scale, including, of course, that of violence.“.
Varför är detta viktigt? För att detta tal var ett krav, kravet var för att vi ska kunna ta oss framåt gemensamt måste vi erkänna vad 7:e oktober egentligen var det vill säga ett “orättfärdigt barbari” om vi ska tro Paulina. 7:e oktober är dock, i jämförelse med andra attacker mot koloniala projekt, och detta är viktigt, inte något exceptionellt, avkoloniseringen innehåller inte våld för våldets skull men våld förekommer definitivt som en nödvändighet. Om det i framtiden skulle ske en motoffensiv mot Israel skulle dessa människor då överge kampen?
Om det finns en sak jag vill att du som läsare tar med dig från denna text så är det att vårat stöd för avkolonisering av Palestina inte kan vara begränsat till om det är en icke våldsam rörelse eller om den är fri från attacker mot bosättare. För om våldet är en nödvändighet inom avkoloniseringen så kommer ditt stöd för det Palestinska folket och andra förtryckta nationer alltid att fallera om du står fast vid ditt krav på icke-våld.
källor:
The Wretched of the Earth, Frantz Fanon.
Decolonization is not a metaphor, Eve Tuck och K. Wayne Yang.
https://clas.osu.edu/sites/clas.osu.edu/files/Tuck%20and%20Yang%202012%20Decolonization%20is%20not%20a%20metaphor.pdf